Allt är inte rött i Kina

 

 

 

 

 

Text: Anna Björklund
Foto: Tobias Bergman

I provinsen Yunnan i södra Kina finns merparten av landets vinproduktion. Druvorna som används är ett arv från franska missionärer. Vinerna som produceras är oftast mjuka, mer eller mindre söta och billiga.

Provinsen Yunnan i södra Kina är välsignad med ett ovanligt milt klimat. Detta, i kombination med en för vinodling lämplig jordmån, upptäcktes redan på 1700-talet av franska missionärer. De förde med sig sin vinkultur hit, och i denna traditions fotspår fortsätter ännu idag kullarna i regionen att brukas.
Trots att också dagens vindrickande följer Kinas snabba ekonomiska utveckling, så måste ändå vinkulturen fortfarande anses vara i sin vagga. Den mycket låga prisnivån på konkurrerande rusdrycker gör att vin ännu inte kan ses som en dryck för folket, och istället fyller inhemskt producerat risbrännvin och billig öl befolkningen.
Men nu, när blicken västerut inte längre ses som något opatriotiskt och massornas privatekonomi snabbt växer, så växer också marknaden för mer exklusiva alkoholbaserade drycker. Vi två svenskar, bosatta i Yunnan, ägnade en helg åt att njuta av denna unga men entusiastiska vinkultur.

Doft av halvjästa druvor
En av landets större vingårdar ligger bara två timmar från staden där vi bor, men ingen vi talar med vet något om den. Vi väljer att chansa och åker på vinst och förlust mot staden som vi hört talas om: Mi Le, Yunnans centrum för tobak och vin.
Den söta doften av tobak dominerar innerstaden där den enorma tobaksfabriken ligger, men längre ut på landsbygden mot vinodlingarna och vinfabriken Yunnan Red Wine övergår doften istället till att domineras av halvjästa druvor. Efter en bussresa och ett par kilometers promenad kommer vi fram till Yunnan Red Chateau, vinmärkets eget turistcentrum. Dr blir vi hopfösta med en grupp kinesiska lärare som kommit hit på en trivselutflykt. På med namnskyltar och så börjar rundturen.
Vi får se enorma vinbehållare i rostfritt stål och den mer traditionella vinkällaren med ektunnor. Fabriken där flaskorna fylls, ser ut som vilken kinesisk fabrik som helst. Kvinnan som hänger på Yunnan Reds små signaturetiketter på halsen på flaskorna ser precis lika uttråkad ut som mannen som packar flaskorna i kartonger. Chefen som går runt och inspekterar hela processen ser lite stolt ut när turisterna fotograferar, men lyckas inte uppbåda någon större entusiasm inför situationen. Det verkar inte som att det är här vi kommer hitta passionen för kinesiskt vin.

Franskt arv
Vi får i alla fall prova några av Yunnan Red Wines olika sorter. Kineserna snurrar på glasen och sniffar enligt instruktion från guiden, men de ser ganska likgiltiga ut inför de olika vinerna. Vi blev dock glatt överraskade. De viner vi fick prova var alla söta eller halvsöta, mjuka och fruktiga och utan någon större strävhet. Kanske inga smaksensationer, men med tanke på prisnivån så var de långt över förväntan.
Huvuddelen av druvorna som odlas i Mi Le är en kinesisk variant av det arv som de franska missionärerna lämnade efter sig. Denna druva kallas Rose Honey och är lämpad för de speciella förhållanden som råder i Yunnan. Belägen under den trettionde breddgraden är förutsättningarna för att få fram en högkvalitativ druva långt ifrån optimala. Men, tack vare hög höjd – i medeltal 1 800 meter – som ger både ett varmt och torrt klimat, och med en 250 dagars lång tillväxtperiod, blir resultatet förvånansvärt bra.

Kör bara mot elden
Prisnivån på Yunnan Red Chateau är lika låg som i resten av Kina. Ett fint dubbelrum kostar åttio svenska kronor, och vår middag inklusive vin går på sextio kronor för två personer. Under middagen blir vi besjungna och skålade med av servitörerna. En aning vilsna känner vi oss mitt bland de kinesiska sederna och dryckeslekarna men det är mest bara roligt. Lite senare på kvällen bjuds vi till fest och det lockas med gratis vin och grillat fårkött. Vägbeskrivningen är enkel: rakt fram tills ni ser elden. Då är ni rätt. Det erbjudandet kan vi naturligtvis inte tacka nej till. Så fort vi kommer fram får vi varsitt vinglas, som under resten av kvällen inte tillåts att bli tomt.
Festligheterna består av lekar, lokal musik och dans. Olika kinesiska minoritetsgrupper framför danser och sånger och stämningen är god. Detta verkar vara en fest för alla som är med i vinproduktionen plus gästerna på vingården, och alla tittar djupt ner i glasen.
Ett populärt inslag är bambudansen, en kinesisk variant på svenskt hopprep. Sex personer håller i varsin ände av tre par långa bambustänger som man sedan ska hoppa över i olika rytmer. Det gäller att inte bli fångad mellan dem när de öppnas respektive stängs, och efter många glas vin snubblar både kineser och svenskar skrattande fram mellan bambustängerna.

Små grodorna
Den värsta delen av kvällen närmar sig. De inbjudna utlänningarna måste göra rätt för sig genom ett uppträdande. Gör vad som helst, säger de, det är väl inte så svårt. Vi känner oss smått utelämnade när vi blir uppknuffade på scen inför femtiotalet kineser. I ren panik börjar vi sjunga och dansa små grodorna, till de andra gästernas stora förtjusning. De är nöjda, och vi likaså. Ganska tidigt börjar dock folk droppa av, och halv elva är festen definitivt över. Efter en lång dag i vinets tecken stupar vi i säng och undrar vad morgondagen har att erbjuda.
Dagen efter vaknar vi sent, och efter en lätt frukost ger vi oss ut för att upptäcka området. I Mi Le odlar bönderna vindruvor och citrusfrukter och där vi nu går sträcker sig vinodlingarna så långt ögat kan se. De små familjejordbruken säljer sin vindruvsskörd till den stora fabriken uppe på kullen. Vissa jordlotter är välskötta, medan andra snarast ser övergivna ut. Grönsakerna som odlas mellan raderna fyller visserligen familjens behov grönt, men frågan är hur detta påverkar vinet? På den smala vägen mellan gårdarna ser vi en kinesisk man klippa de vintriga vinrankorna. Vi börjar prata och efter bara någon minut är vi hembjudna på lunch till denna herr Chen. Och vi som nyss ätit frukost!

Överdådig lunch
På släpvagnen efter hans motorcykel reser vi tillbaka i
n till den lilla byn. Frun i familjen arbetar som frisör och vi får senare veta att detta under vintermånaderna också är hennes mans sysselsättning. På sina märkligt små snörade fötter bär husets äldsta fram maten och snart dignar bordet av ett tiotal läckra kinesiska rätter. Det måste erkännas att det som svensk känns lite märkligt att bli bjuden så här överdådigt. Vi vill ju göra rätt för oss. När Chen sedan fyller våra glas till bredden berättar han stolt att vinet, det har han gjort själv.
Förutom hela familjen, så har nu även grannarna anslutit för lunchen. Det skålas vilt och alla i rummet berömmer vinet som under tre års tid lagrats i stora lerkrukor. Vi pratar om alkoholvanor och med tanke på de närvarande barnen frågar vi vid vilken ålder man börjar dricka. När man fyllt arton blir svaret. Ett par minuter därefter får sig dock familjens tvååriga son en rejäl klunk vin.

Frihet med eget vin
Trots att huvuddelen av familjens skörd består av fruktdruvor, så har området vi nyss passerat avsatts för familjens egen vinproduktion. Några hundra kilo druvor per år ger tillräckligt med vin för familj, vänner och en blygsam försäljning. Chen är trettionio år och har arbetat på vingården sedan tonåren. Han föredrar druvvin framför det kinesiska risbrännvinet och anser att en lagom mängd av det egna vinet per dag bara är nyttigt för kroppen. Hans vän, som också sitter vid bordet arbetar på Yunnan Red-fabriken. Båda arbetar med vin, men på helt olika villkor. Trots att fabriksarbetet skulle betala bättre, gör friheten och glädjen att dricka sitt eget vin att Chen fortsätter sitt arbete med druvorna.
När vi till sist är på väg att gå, ger han oss en 2.5 literflaska av sitt hemmabryggda. För att inte lämna honom lottlös köper vi ytterligare en likadan flaska, denna gång med vitt vin. Nöjda och med ryggsäcken fylld med vin lämnar vi Mi le. Vi har fått se två sidor av Kinas vinkultur: Det traditionella och småskaligt producerade familjevinet i motsats till fabrikens moderna produktion. Vi vet vilket som berörde oss mest.


 

 

Komplicerat förhållande

Det finns ett kinesiskt ordspråk som lyder att ”a thousand cups of wine is not too much when bosom friends meet together” eller tusen glas vin är inte för mycket när såta vänner möts. Detta speglar i viss mån kinesernas förhållande till akoholen.

Kina är ett land med en lång historia av alkoholdrickande. Under historien, såväl som idag, har alkohol använts som rusdryck, som läkemedel och för att motstå den bitande kylan i landets norra delar. Liksom i väst är alkohol fortfarande en viktig del i en mängd olika traditioner och vanor, i dagens moderna Kina inte minst på affärsmöten och sammankomster. Alkoholen sägs både hjälpa till att skapa och behålla goda relationer mellan över- och underordnade, såväl som att verka för ett gott "kamratskap" mellan kollegor.

Nästan alla viktiga högtider firas med alkohol. Ingen bröllopsceremoni är komplett innan brudparet länkar samman sina armar och dricker för sin framtida gemensamma lycka. Detta följs av en skål för brudparets föräldrar som ett tack för att de tagit hand om dem som barn.
Även födelsedagsceremonier för små barn, hundra dagar efter dessas födelse, firas med en skål i vin eller sprit. Och när en flicka föds i södra Kina brygger föräldrarna alkohol. Denna dryck begraver de sedan under jorden, för att ta upp igen och använda när dottern sedermera gifter sig.

Manlig stapelsprit
Det behöver förvisso inte vara högtid för att man ska konsumera alkohol i Kina. Nästan oavsett vilken lunchrestaurang man går till, kan man se folk dricka den kinesiska stapelspriten baijiu, vit sprit. Det vill säga – männen dricker sprit. Kvinnorna håller sig till te. Detta på grund av att konsumtion av alkohol, på samma satt som i andra delar av världen, är mer accepterat bland män än bland kvinnor. Män dricker större mängder, och det som konsumeras är framför allt destillerad sprit. Kvinnor håller sig, när de dricker, till vin och öl.

Förutom skillnaderna i konsumtion mellan könen kan man även hitta andra skillnader. Enligt en nyligen genomför undersökning är alkoholberoendet oproportionerligt stort i vissa speciellt manliga yrkesgrupper. Bland kolgruverarbetare är fjorton procent alkoholberoende, bland skogsarbetare och lastbilschaufförer med långdistanspass nio procent, och bland dem som jobbar på bryggerier är runt fem procent alkoholberoende. Generellt i landet ligger siffran på 3,4 procent.

Den kinesiska regeringen har sedan 1987 försökt att minska problemen med alkoholberoende i landet, genom att förorda att konsumenterna dricker mindre av de traditionella spannmålsbaserade spritdryckerna, och i stället dricker öl eller vin.

Glaset upp och ner
Oavsett vad som dricks så finns det ett antal regler som måste följas. Inte minst för hur en skål ska gå till. Glaset ska vara fullt, något annat skulle tyda på bristande respekt. De äldre och de med högre status ska alltid serveras först, och när man skålar med dessa ska man alltid se till att hålla sitt eget glas lite lägre än deras. Om man skulle vara helt oförmögen att dricka en viss dryck som det skålas i måste man snabbt hitta en annan för att rädda sitt ansikte.

Vid skålen ska glaset tömmas helt och sen vändas upp och ner för att visa att det är tömt. Om man vet med sig att man inte kommer att kunna dricka hela innehållet på en gång, bör detta förklaras i förväg för att övriga närvarande ska ha förståelse för situationen och för att ingen ska bli förolämpad. Men när skålen väl utförs görs det med ett stort leende på läpparna och en känsla av kamratskap mellan alla närvarande. Kineser är nämligen ofta engagerade i andras drickande. Under restaurang- eller barbesök kommer ofta okända människor fram, sträcker fram sitt glas i en inbjudan till en skål och säger ett par vänliga ord på kinesiska. Då är det bara att le tillbaka, säga “gambei” och tömma botten upp.

Spritkonsumption i Kina är med andra ord inte en helt okomplicerad historia. Men om man lyckas med att få en insikt i den för kineser så viktiga sprittraditionen, har man också kommit en liten bit på vägen till att förstå den uråldriga kinesiska kulturen.


Texten är hämtad ur Vin och Bar Journal nummer 1/2007.

Vill du regelbundet få nyheter och reportage om
dryckernas och njutningens värld? Prenumerera på tidningen!