Anderna i flaskan

I öster begränsas Colchaguadalen i Chile av den mäktiga bergskedjan Anderna. De massiva klippformationerna bidrar till ett klimat som gjort området omtalat bland vinälskare, och här börjar också de vatten­drag som befruktar vingårdarna nedanför. Men det räcker inte med natur för att den rätta magin ska infinna sig. Det behövs människor med känsla för naturen … och för tradition och hantverk … och som kan förena det med modern vetenskap och teknik.

Vinmakeri omges ofta med en aura av mystik. Det sägs vara en fråga om känsla, och nästan konstnärsskap.
Visst är det viktiga egenskaper. Det krävs hjärta av den som vill skapa ett stort vin. Men det krävs också nästan vetenskaplig precision.
… och allt underlättas förstås om förutsättningarna är perfekta för vinodling.
… och det är också ganska bra om det finns en lång tradition att utgå från, kunskaper som ärvts mellan generationer över tid. Den sorts kunskap som sitter i fingertoppar, och i lukt- och smaksinnet.
Många ”… och” blir det … men följ med oss till Colchagua­dalen i Chile, och Viña Maquis; här förenas hjärta och hjärna i en perfekt omgivning för skapandet av vin.

Vingårdens bördiga jord består av sediment från Anderna; lera, kalksten och grus som förts dit av de två vattendrag som omger ägorna. Vattendragen garanterar också avrinning ur leran när det regnar.

Vingårdens bördiga jord består av sediment från Anderna; lera, kalksten och grus som förts dit av de två vattendrag som omger ägorna. Vattendragen garanterar också avrinning ur leran när det regnar.

När jag studerar kartan över platsen jag ska skriva om tänker jag att Viña Maquis odlingar skulle vara ganska användbara för den som vill bevisa Guds existens. Då skulle den personen bara kunna peka på kartan och säga: ”Tror ni verkligen att det här skulle kunna komma till av en slump? Förstår ni inte att en högre makt skapat dessa förutsättningar för odling av vindruvor?”
Det skulle vara svårt att inte ge personen rätt.

Vingårdens terroir är på ömse sidor omgiven av två vatten­drag – Tinguiririca och Chimbarongo, som för med sig de svalkande vindar från havskusten som dämpar temperaturen under de heta somrarna i dalen – av någon märklig anledning skapar de ett klimat som är nästan totalt anpassat för en vin­gård.
Samtidigt gör avrinningen till två floder att lera dräneras när det regnar, vilket än mer förbättrar den i sig utmärkta jordmånen som består av lera, kalksten, grus och sediment.

Traditionerna finns där också, och då tänker jag inte i första hand på att gården och Viña Maquis varit i familjen Hurtados ägo i ett sekel, alltsedan marken köptes av Don José María Hurtado; man är nu inne på sin fjärde generation av vinodlare.
Jag tänker faktiskt lika mycket på att det här är en region där de spanska erövrarna redan i slutet av 1400-talet introducerade odlandet av druvor – hur skulle man annars få fram nattvardsvin till mässan?
När Don José för 100 år sedan planterar de första vinstockarna verkar han alltså i en flera sekel lång tradition i området. Men familjen visar också sin vilja till nyskapande och innovation när Ignacio Hurtado elva år senare bygger den första – med den tidens mått hypermoderna – produktionsanläggningen som får en kapacitet för lagring på en miljon liter. Möjligen fanns det de på bygden som skakade lite på huvudet – inte bara på grund av storleken i projektet, utan också därför att Ignacio bara var 23 år gammal. Men om det fanns de som tvivlade, så övertygades de snabbt av den finurliga metoden för att kontrollera temperaturen under jäsningsprocessen, och av den avancerade franska utrustning som importerats.

vina-maquis_stenbro-back-hdr-motljus

Ignacios anläggning är i bruk till 2002, då familjen påbörjar bygget av en ny stor anläggning. Under årtionden har man förfinat kvaliteten på druvorna, och effektiviserat driften av odlingarna samt produktionen, och i takt med detta blivit en viktig leverantör av kvalitetsdruvor till andra vinmakare. Nu vill man bygga en egen ny anläggning som ska ge gården möjligheten att verkligen ta fram karaktären i de druvor man odlar.
Det fascinerande är själva utgångspunkten för det projektet – insikten om att det finns vissa steg i produktionsprocessen där hantverksskickligheten inte kan ersättas av teknik och maskiner – hur avancerade de än är.
Alltså blir den nya anläggningen en plats där högteknologi och vetenskap förenas med just det där vi talade om i början – den erfarenhet som sitter i fingertopparna, och den där känslan som sitter i hjärtat.
Egentligen börjar alltså framgångssagan ordentligt när Ignacio bygger den första anläggningen, och importerar moderna franska maskiner. Det nya språng som inleddes 2002 sker också med hjälp av import från Frankrike. Men den här gången inte av maskiner, utan av människor och den kunskap de besitter.

Xavier Choné

Xavier Choné

Xavier Choné är en av dem, och han är legendarisk bland dem som intresserar sig för de grundläggande förutsättningarna för att producera vin. Som konsult har han arbetat åt vinproducenter i Bordeaux, men också förstås i de andra stora vinländerna och regionerna; Sydafrika, Chile, Libanon, Spanien, Italien och Kalifornien. Ryktet säger till och med att han haft uppdrag i Tibet …
Choné är specialist på att kartlägga en terroir, han har en särpräglad förmåga att på ett livfullt sätt återge ett områdes lämplighet för vinodling genom att utgå från torra data som pH-värden, eller de värden som anger hur porös jorden är i vissa avseenden, eller dess förmåga att släppa igenom vatten – eller behålla det.
Han mäter kväve- och kolhalter, och framförallt utforskar han vad jorden består av; fördelningen mellan till exempel lera, grus, sand och kalksten. Men han nöjer sig inte med att utforska fördelningen – han grubblar också på från vilka perioder de olika lagren härrör sig. Allt spelar roll.
De som sett honom i arbete säger också att han brukar gå omkring och betrakta färgen på vinrankornas blad vid skördetid, och studera med vilken hastighet de faller till marken när det är så dags.
Återigen … vetenskap i förening med känsla … och ibland samsas egenskaperna uppenbarligen i en och samma person.

Ni kommer ihåg Ignacio. Han som byggde den första produktionsanläggningen, och som antagligen fick grannarna att skaka på huvudet och muttra något i stil med ”Jo, fint ska det vara”; det fanns nog grannar som muttrade samma sak i början på 2000-talet när de fick veta att Viña Maquis anlitat Jacques och hans son Eric Boissenot för att skapa och utveckla gårdens egna viner.
Paret har kallats för ”Bordeauxvinernas hemliga ingrediens” – men snarast är det väl deras kunskaper som är den faktor som är avgörande.
Sedan Jaques gick bort 2014 har Eric fortsatt sitt konsultuppdrag åt Viña Maquis. Han betonar ofta i intervjuer hantverket, och att saker måste få ta tid när ett vin ska skapas.
Han brukar ta två år på sig bara för att lära känna en terroire, jorden, gårdens styrka och svagheter, och först därefter kan det egentliga arbetet vidta.

Eric Boissenot

Eric Boissenot

Eric bistår med sina kunskaper under hela processen – när druvorna ska plockas, vilken utrustning som ska användas, hur arbetslagen ska vara sammansatta. Inget lämnas åt slumpen.
Därefter börjar provsmakningen av det som finns i jäskaren, och det sker mycket tidigt i processen. Han hör inte till dem som ger råd per e-post och telefon – han vill vara på plats; se, lukta, smaka.
Sedan följer rådgivning om när vinet ska börja lagras på fat … ja, han finns med i varje stadium, och hans strävan efter finess och balans är en av förutsättningarna för det Viña Maquis är i dag.
I det inhemska teamet på Viña Maquis finns bland annat gårdens egen vinmakare Rodrigo Romero som byggt upp en gedigen kunskap genom arbete i Frankrike, Italien och Kalifornien.
Men självklart förs också familjens samlade erfarenheter vidare i ledningen för företaget. I dag sker det genom Ricardo Rivadeneira Hurtado, som trädde in som direktör för familjeföretaget 2000 efter att ha arbetat bland annat för Charles Krug Winery i Napa Valley, och Château Branaire Ducru. Han har varit den samlande och drivande kraften bakom utvecklandet av Viña Maquis olika vin, och i att involvera några av världens främsta experter i arbetet.

Ricardo Rivadeneira Hurtado tog 2000 över ledningen för Viña Maquis. Han har sedan dess haft en avgörande betydelse för skapandet av ett utbud av viner som bidragit till att föra fram Chile till en position som ett framstående vinland.

Ricardo Rivadeneira Hurtado tog 2000 över ledningen för Viña Maquis. Han har sedan dess haft en avgörande betydelse för skapandet av ett utbud av viner som bidragit till att föra fram Chile till en position som ett framstående vinland.

Och kanske ligger en del i framgångarna i att man inte försöker få natur och odlingar att anpassa sig efter vad man själv vill – utan man lär sig i stället allt om de förutsättningar som är givna för att på så sätt skapa något som totalt tillvaratar det som kännetecknar ens terroire.
Det är därför druvorna handplockas när man bedömer att de är som bäst. Det kan innebära att en del av dem plockas vid en tidpunkt, och andra upp till en månad senare – det beror helt enkelt på deras utveckling och mognad – det är den avgörande faktorn.
Många tillämpar annars principen att skörden sker samtidigt över hela linjen, och med hjälp av maskiner. Men eftersom man då väntat in det tillfälle då alla druvor mognat riskerar man att en del av druvorna är övermogna med ett högt sockerinnehåll, vilket i sin tur leder till alkoholstarka viner … och att man riskerar att förlora en del i smak och arom.
Kanske är det därför så många talar om balans och finess när de ska beskriva Viña Maquis produkter – smaken reflekterar helt enkelt vinmakarnas eget förhållningssätt till det de gör och de förutsättningar de har att utgå från.

Viña Maquis vinflaskor

Viña Maquis visar på sina vinflaskor detaljer av de silversmycken som tidigare användes av Mapuches – Chiles ursprungsbefolkning. De stolta mapuche­indianerna var det enda ursprungsfolk som inte led nederlag mot de spanska erövrarna, och de lyckades upprätthålla ett eget rike i 300 år innan deras territorium annekterades av Chile och Argentina.