Passion, kunskap, tradition, envishet och väldigt, väldigt många ton sand

Om du är en vinälskare som anser att det är viktigt att glasets form är det rätta för just det vin du dricker … ja, då har du säkert provat ett Riedelglas. Men vilka är då dessa Riedels? För att få veta mer sände vi ut vår reporter på resa i Centraleuropa. Han kom tillbaka med berättelsen om en familj som varit verksam i elva generationer, och fortsatt skapa glas och inte låtit sig stoppas av två världskrig, några mindre krig samt en och annan revolution.

Det är så självklart egentligen. Man trycker inte in John Williams och Londons filharmoniska i en källare med död akustik och räknar med en salig upplevelse. Man tittar inte på Lawrence av Arabien på en mobilskärm, och emotser en cineastisk upplevelse. Och man kör inte en muskelbil på stenig väg, och förväntar sig maximal prestation. Så varför förvänta sig att ett utsökt vin, resultatet av vinmakarens kunskap om jord, druva och lagring, skulle komma till dess fulla rätt i vilket glas som helst?

riedel_amadeo

Riedel Amadeo

I detta resonemang finner vi det österrikiska glasföretaget Riedels filosofi; glasets form påverkar upplevelsen av vinet och kan framhäva, eller reducera, dess aromer och smaker. Med andra ord: Commandaria hör kanske inte hemma i samma glas som Colheita. Denna insikt har gjort Riedels glas populära bland vinkännare. Michel Bettane, ledande fransk vinkritiker, skriver: ”Det krävs stor ansträngning av en talangfull vinproducent att skapa ett gott vin. Denna möda kan omintetgöras ögonblickligen om vinet ej serveras ordentligt. Glaskvaliteten spelar en avgörande roll här […]. Riedel gör det möjligt att till fullo uppskatta alla nyanser av aromer och smaker från världens bästa viner.”

Jag fick möjlighet att fördjupa mina kunskaper genom en resa till Riedels fabriker i Centraleuropa, och det blev också en resa genom historien, för som företagets VD Maximilian Riedel berättade vid resans inledning i Prag: ”Riedelfamiljen kan utan avbrott spåras tillbaka till 1672. De var sudettyskar: de tysktalande i de historiska regionerna Böhmen och Mähren (västra respektive östra Tjeckien). Vid den tredje generationen (Johann Leopold Riedel) lades grunden för dynastin, när den första fabriken etablerades 1756.”

Maximilian poängterar att Riedel lever i nuet och blickar framåt: ”Mitt mål, som elfte generationen, är att inte vara den sista.”

Nästa dag besöker jag den vackra semesterorten Jablonec, vars namn betyder ”litet äppelträd”; Enligt legenden grundades staden där ett äppelträd växte. Det är dock inte äpplen utan glas och bijouterier som satt staden på kartan och stadens museum ger en bra bild av detta. Museiintendenten och historikern Petr Nový, som guidar oss genom sju sekler av böhmisk glashistori, är ett levande lexikon och tycks veta allt om museisamlingens hundratusentals objekt. Det är fascinerande att få upptäcka en ny värld, levandegjord av någon med entusiasm och gedigen kunskap. En värld av människor som brann för … smält sand. Vars livsuppehälle, ja hela deras regions välstånd, hängde på vad som kunde göras med kiseloxid. Och en ständig strävan att med passion och innovation föra hantverket framåt.

Riedel Ayam

Riedel Ayam

Så många vardagliga ting vi håller för självklara, men som finns blott tack vare tidigare generationers arbete och hårda slit! På 1600-talet blev regionen internationellt beryktad. Tjeckiskt glas var lika prestigefyllt som juveler, och eftersökt av tidens aristokrati. Trenden fortsatte under 1700-talet; såväl Elisabet av Ryssland, Maria Teresia av Österrike och Ludvig XV av Frankrike hade tjeckiska ljuskronor i sina slott.

Färden fortsätter norrut mot Christiansthal. De lummiga skogarna på vardera sida av den smala, krokiga vägen är en faktor bakom glasets blomstring i området: För att hetta smältugnarna behövde trä i rikliga mängder. Vi besöker familjegraven där tredje och fjärde generationen Riedel vilar. Maximilian, som nu blivit ”Max” med mig, ser nyktert på det förflutna: ”På dessa gravar ser jag mitt eget namn, men det väcker inga känslor. De är långt ute i skogen. Hur många kan besöka graven av en släkting från åtta generationer tidigare? Gör det mig stolt? Ja. Förändrar det något? Nej.”

Vi åker till fabriken som låg här – eller det lilla som är kvar. Den sprängdes av tjeckiska armén 1938, efter Münchenöverenskommelsen, avtalet där Tjeckoslovakien avträdde sina tysktalande områden till Tyskland och som föranledde Neville Chamberlains berömda citat om ”fred i vår tid”. Än idag hittar man glasbitar på marken. Det tar inte mer än tio minuter innan vi har händerna fulla av glas, och ingen bit är nyare än från 1887, året då produktionen stoppades. Nästa anhalt är den lilla staden Desná, där vi besöker det slottslika Riedelhuset, numera stadens infocenter: ”Huset är en länk mellan det gamla och nya Riedel. Min farfar Claus Josef (nionde generationen) föddes i huset och bodde här i 16 år, men återvände aldrig.”

Riedels historia är även Europas historia, och nu inleds familjens dystra kapitel. Efter Andra världskriget kräver den tjeckiske presidenten Edvard Beneš ”den slutgiltiga lösningen till tyskfrågan”: Utvisning av alla tysktalande. Staten nationaliserar alla Riedelfabriker, och familjen förlorar allt över en natt. Arno Riedel fängslas, och Walter Riedel (bägge åttonde generationen) sänds till Sovjet.

Nära den österriska staden Wattens hoppar Max farfar Claus från ett tåg som transporterar krigsfångar, ett språng som skulle visa sig vara ett jättekliv för Riedelfamiljen. En annan berömd glasfamilj har nämligen huvudsäte i den Tyrolska orten. Ett halvsekel tidigare hade Daniel Swarovski, även han född i Böhmen, grundat en kristallfabrik i Wattens på grund av regionens tillgång till vattenkraft; ett tursamt val i långa loppet. Swarovski-familjen tar Claus under sina vingar, och med deras hjälp öppnar han 1956 en glasfabrik i österriska Kufstein. Året därefter ansluter sig fadern Walter som nu släppts från Sovjet. Året efter det tilldelas de Grand Prix på världsutställningen i Bryssel. En ny, kristallklar epok har inletts.

Inspirerad av Bauhausprincipen ”form följer funktion” insåg Claus snart att glasets form avgör vilken vintyp det är mest passande för. Redan Exquisit-kollektionen 1957 innehöll vissa av principerna som han hade upptäckt, men det var med Sommeliers-samlingen 1973 som hans teori utarbetades till fullo. Aldrig tidigare hade någon lagt så mycket tanke på det sista skedet av vinupplevelsen och Sommerliers kammade hem 28 internationella priser.

Riedel Boa

Riedel Boa

När jag nästa dag kliver in i Riedels fabriker i bajerska Weiden är det inte det historiska som imponerar på mig – här möter jag något annat som imponerar, men på ett annat sätt. Redan lagret fascinerar – och det möter vi innan vi ens nått produktionsgolvet. Den enorma metallstrukturen hade inte varit malplacerad i en science fiction-film. Varenda meter mellan golv och det höga taket har nyttjats för att nå en lagringskapacitet på 7 000 pallar. Kvar är bara ett par smala utrymmen för extremt höga, datoriserade rälskranar som med rask precision når varje hylla.

När hettan från smältugnarna slår mot oss påminner exportchef Josef Knorr om fotoförbudet: ”Hård konkurrens kräver att vi använder den allra senaste tekniken som rivaler inte bör få kunskap om. Här smälter fabrikens 300 anställda 60 ton sand varje dag, och tillverkar 31 miljoner glas per år. De enorma och extremt intrikata maskinerna väcker vår beundran för ingenjörerna som konstruerat dem – och medlidande för teknikerna som ska felsöka dem.

Jag påminns om att ”Gud finns i detaljerna” på en av stationerna. En diamantborr gör ett litet hål längst ner i champagneglasen. Hålet syns inte ens, men fyller en viktig funktion. Max förklarar: ”Det sätter igång bubblorna. Förr lade folk ett riskorn i glaset, men numera hjälper glasindustrin till. Ett perfekt polerat glas skulle döda champagnen, medan en liten ojämnhet bildar samlingspunkt för bubblorna, som klamrar sig fast och sprider sig uppåt. För många ojämnheter å andra sidan leder till för snabb avgasning.”

En timme bort ligger fabriken i Amberg. Den pyramidliknande byggnaden ritades av ingen mindre än Walter Gropius, en av den moderna arkitekturens skapare. ”Det är både en för- och nackdel. Byggnaden är historisk, men regeringen tillåter oss inte att ändra den.”

Även här är produktionen automatiserad, och pågår ”around the clock”, upplyser Josef Knorr: ”Det finns, baserat på europeisk standard, tydliga definitoner kring vad som är vanligt glas och kristallglas. Faktorer som ljusreflektion, lyster och glans, till och med ”färg”; det får inte finnas spår av färgskuggor. ”Råmaterialet kvartssand finns av högsta kvalitet här i regionen, och tvättas för maximal renhet. Vi är beroende av vår leverantör, då maskinerna är finjusterade till just deras kvalitet. Inköpsavdelningen kan inte bara hämta billigare sand någon annanstans.”

Man kan tro att ickedekorerade glas kräver mindre jobb, men det är omvänt, påpekar fabrikschefen Richard Voit med sin förtroende­ingivande basröst: ”Att Riedelglas inte är dekorerade höjer kvalitets­kraven. Dekoration döljer imperfektioner. På Riedelglas syns allt.”

Något som inte kan lämnas till maskiner, ens tyska sådana, är den sista kvalitetskontrollen. Minsta lilla, lilla imperfekta detalj och glaset kasseras. Richard visar ett ”defekt” glas som Julia valt bort. Själv ser jag inget fel. Han pekar: ”Du ser ett litet märke där.” Till slut upptäcker jag en oändligt liten prick. Det gör ont i mig att slänga glaset, men nu vet jag att mina framtida Riedelglas kommer att ha passerat Julias och hennes kollegors falkögon.

Riedel Paloma, Riedel Swan , Riedel Flamingo

Riedel Paloma, Riedel Swan , Riedel Flamingo

Min slutdestination är österrikiska Kufstein, plats för Riedels huvudkontor. Den historiskt viktiga handelsstaden kallas ”Tyrolens pärla”, och har besjungits i den mycket kända låten ”Kufsteinlied”. Stadsbilden domineras av mäktiga Kufstein-slottet som blickar ner över staden och hade platsat utmärkt som bakgrund i en James Bond-film. (Hade agent 007 föredragit sin Vodka Martini i glas från Riedels Vinum-, Bar- eller Sommeliers-serie?) Här tillverkas Riedels finaste glas som är handtillverkade, vilket föranleder lägre produktionssiffror: 140 anställda smälter 1,8 ton sand dagligen, och producerar 250 000 glas per år.

Resans höjdpunkt kvarstår än; vinprovningen där vi själva ska uppleva ”Riedeleffekten”. Max och fadern Georg utbildar årligen 20 000 personer på dylika workshops. Jag har hittills varit skeptisk till påståendet att vin förändrar smak i olika glas, men medan Max delar med sig av sitt kunnande, guidar genom olika moment, och påminner om olika faktorer att uppmärksamma, märker jag att även för en rökare som undertecknad, med reducerad doft- och smakförmåga, är skillnaden tydlig. Det hela blir övertydligt när Max ber oss hälla det senast provade vinet i en plastmugg. Aromen är plötsligt död. Jag minns ungdomsfester där vinglasen inte räckt till, och vin druckits ur vanliga glas och i nödfall plastmuggar, och kan inte annat än sända en stilla vädjan om syndaförlåtelse till dryckesgudarna.

Typsnittsvalet i detta magasin påverkar läsupplevelsen och pappret mellan dina fingrar är mediet som förmedlar tankar och upplevelser – i detta fall en levande berättelse som lagrats i sekler. På samma sätt är glaset ett instrument och verktyg i vinets tjänst: ”Förmedlaren av vinets budskap”. Riedelfamiljen har aldrig satt sitt namn på en enda vinflaska, men ändå gjort mer för att förhöja vinälskarens njutning än många vinmakare.