Välvald öl och vällagad mat

Man in the Moon öppnade 1994, och har sedan dess varit en av favoritpubarna bland Stockholms ölkännare. Puben har ett anständigt utbud av vin och ett riktigt bra utbud av whisky, men det är ölen som står i centrum. Utöver 30 tappar med ständigt skiftande utbud har Man in the Moon fler än 600 olika öl på flaska. Många av dem finns på cuvée-listan; listan över öl som lagrats för att förändra, och oftast förbättra, ölens karaktär.

Man in the Moon har förutom drycker även riktigt bra mat. De som driver puben beskriver den som en gastropub, en kombination av klassisk pubkultur och ett bredare och lite finare utbud av mat. Som en del av det konceptet har puben en gång om året sparrisveckor, fem veckor då menyn fylls av rätter med sparris i fokus, och tapparna fylls med öl som passar till. I år hölls 15:e upplagan av sparrisveckorna, och det såg vi som en utmärkt anledning att besöka Man in the Moon för en trerättersmiddag.

Som uppvärmning inför middagen inledde jag kvällen med en Sorry not Sorry på fat, en dubbel-IPA med persika som bryggts som ett samarbete mellan Stone, 4 Hands och Bale Breaker. Jag är ett stort fan av Stone, och dricker allt från dem jag kan komma över, men den här var tyvärr lite av en besvikelse. Det är en helt okej IPA men den är inget som sticker ut. Även om man känner en svag smak av persika, så är det inte tillräckligt för att det ska vara en öl man kommer minnas. Ska man dricka en IPA från Stone rekommenderar jag istället deras fantastiska Ruination 2.0.

Till förrätt beställde jag vit sparris med westfalenskinka, hyvlad parmesan och ramslökshollandaise. Westfalenskinkan är fantastisk utan att ta över, den är istället ett perfekt komplement till sparrisen och sältan förstärker sparrisens smak. För att få bästa möjliga upplevelse lät jag experterna på Man in the Moon välja dryck och deras förslag visade sig utmärkt. Jag serverades en Buxton Special Pale Ale, som visade sig vara en av de bättre pale ales jag provat. Doften av citrus är påtaglig, och de tonerna finns även i smaken. Den har dessutom mer beska än man vanligtvis hittar i en pale ale och den lutar nästan lite åt IPA-hållet. Det slår dock inte över och blir för beskt, det är en väldigt välbalanserad öl och helt klart värd att prova.

Huvudrätten blev en sparrissoppa med scampispett och ostspett. Jag har sällan ätit sparrissoppa jag inte gillat och det här var inget undantag. Jag hade dock klarat mig utan scampispett och oststång och nöjt mig med bara soppan. Inget av de två tillbehören tillförde något speciellt, och en soppa av den kvaliteten hade klarat sig bättre om den fick stå på egna ben. Även här fick personalen välja öl och det blev en Boont Amber Ale från Anderson Valley. Jag är barnsligt förtjust i deras Barney Flats Oatmeal Stout så jag hade höga förhoppningar. Doften från ölen ökade förhoppningarna ännu mer, en extremt kraftig doft med tydliga toner av kola och frukt. Tyvärr kunde inte smaken leva upp till doften. Samma toner finns där, men smaken är inte i närheten av lika stark som doften. Smaken matchar maten bra, men den är tyvärr för tunn och kan inte konkurrera med maten som totalt tar över, speciellt oststången. Jag tycker ändå den är värd att prova, men gör det utan att äta något till så att tonerna som trots tunnheten finns där kommer till sin fulla rätt.

Till efterrätt saknades det sparris-alternativ, så istället beställdes flamberade bär med kaksmulor, kolasås, vit choklad och vanilj­glass. Jag älskar vanligtvis vaniljglass, men både den och bären smakade mindre än förväntat. Det var istället den fantastiska kolasåsen som var efterrättens höjdpunkt. Här fick personalen stå över ölvalet eftersom jag hittade Aphrodisiaque från kanadensiska Dieu de Ciel på öllistan, en personlig favorit. Tyvärr ledde det till motsatsen till problemet jag hade under huvudrätten. Varken bären eller vaniljglassen kunde konkurrera med ölen som smakmässigt tog över totalt. Trots det är det svårt att vara missnöjd eftersom Aphrodisiaque är något av det bästa man kan hitta i ölväg. Det är en stout bryggd med kakao och vanilj, och den har en perfekt balans i smaken. Både kakaon och vaniljen känns tydligt i smaken, men till skillnad från många andra öler som innehåller kakao tar inte chokladtonerna över. Aphrodisiaque är klart och tydligt i första hand en stout, och tonerna av kakao och vanilj förstärker bara karaktären.

Om man uppskattar sparris, så är Man in the Moons sparrisveckor ett måste när de återkommer nästa år. De vet definitivt hur man syr ihop en bra maträtt med sparris i grunden och den väldigt kompetenta barpersonalen vet precis vilken dryck som passar till. Det är dock onödigt att vänta ett helt år då även deras vanliga meny håller hög nivå. Det går också bra att bara gå dit och ta några öl, men det kan vara en bra idé att vara där tidigt om man vill ha sitt­plats eftersom bardelen ofta blir väldigt full senare på kvällen.

Man in the Moon, Tegnérgatan 2 C, Stockholm