Vila Madalena – São Paulos charmör

 

 

 

 

Text: Bobo Karlsson
Foto: Bruno Ehrs

Första mötet med São Paulo har alltid något kittlande över sig. Det är lätt att få beslutsångest inför det enorma utbudet av barer och restauranger. São Paulo är mer än dubbelt så stort som Rio de Janeiro och Buenos Aires. Med sina bubblande kranskommuner, väldiga sovstäder och vilt växande illegala slumkvarter har staden närmare 22 miljoner invånare. São Paulo-bon Bobo Karlsson guidar oss genom sin favoritstadsdel, Vila Madalena.

 Ett tiotal av São Paulos centrala stadsdelar bubblar av krogar, barer och musikklubbar. Jardins och Itaim har många av de absoluta förstaklasskrogarna. Det nedslitna, bitvis fattigare och på kvällen ödsliga Centro bjuder på romantiska klassiker i Blade Runner-miljöer. Stadsdelarna Vila Olimpia, Brooklin Novo, Itaim Bibi och Moema har ett trendigt och mer hysteriskt utbud. Japanska Liberdade och italienska Bixiga sjuder av etnisk särprägel. São Paulos 700 000 japaner, tre miljoner italienare, en miljon libaneser, 300 000 armenier, 300 000 tyskar et cetera påverkar givetvis vad som bubblar i grytorna.
Men den som i New York vill sätta sig i en taxi och åka »downtown«, eller som i Paris hittar sina charmigt bistroiga favoritkvarter, har förstås även här i Sampa, som invånarna själva kallar sin stad, ett själv klart val för sin första taxifärd – Vila Madalena.

Rio i São Paulo

Vi kliver ur taxin tidig kväll när alla kommer från jobben till den energifyllda hörnan Rua Aspicuelta & Rua Mourato Coelho. Det är nu Posto 6 är i sitt rätta esse. Det är inte tal om att få bord. Vi sugs in i myllret av gäster redan långt ut på gatan. Ölglasen i händerna byts ständigt ut mot nya i ett uppskruvat tempo utan att vi bett om det. Posto 6 är en av stadens mest populära barer – vinnare i kategorin »A melhor happy hour« fl era år i rad. Den ingår i en av São Paulos senaste bartrender: ställen inspirerade av Rio de Janeiro. Svartvita bilder på väggarna, smårätter, drinkar, musik och stämning leker det lätta livet nära havet.

Några kvarter bort i hörnet av Fidalga börjar den kända klassikern Filial varva upp inför natten utan slut. Just nu surrar lokalen av vilda politiska diskussioner om all korruption i Brasilia. Det är härliga sågningar av TV-program, vassa repliker laddade med lokal humor. Min nyvunne barvän Raúl blir snabbt min informatör:

– Filial har alltid dominerats av vänsterintellektuella. Men som alltid i Brasilien så konkurrerar flirten ut politiken, säger han skrattande och höjer glaset som en salut till ett bord en bit bort. Jag kastar en blick på skor och kavajer och ser en

tydlig borgerlig snobbism bryta igenom i den svartklädda massan – alla med hjärtat till vänster och plånboken till höger. En medieklass och medelklass som kan snacka för sig. Min smörgås bife à milanesa com queijo e tomate sitter fint efter att ha frestats till några pingas, den lokala snapsen.

Så plötsligt hackar bartendern is med ett basebollträ. Isen läggs ovanpå den klassiska cisternen för att kyla fatölen. Filial vinner nästan alltid »O melhor fi m de noite« – bästa sent i natten.

Öl i champagnekylen

 Vila Madalena måste också inspekteras på dagtid. I backarna, som ofta är minst lika branta som i San Francisco, trängs udda modebutiker med ett utbud som har likheter med all världens SoHos och SoFos. Vissa villor är ombyggda till kontor och studior av arkitekter, fotografer och modellagenturer.

Mitt besök infaller under São Paulo Fashion Week. På Uma, en avskalad vit lokal, delar jag rustikt långbord med en typ av kvinnor som alla ser ut att vara klichéer av moderedaktriser. Alla har en soppa med vatten, en vegetarisk pasta med vatten eller en sallad med vatten framför sina röda läppar. Jag slår till med en indisk risotto på curry och kyckling – och vatten. Technomusik pumpar elegant i bakgrunden. Noterar att alla bord förutom saltkar är försedda med en vacker minispegel.

Nästa dag blir det en betydligt uppsluppnare fredagslunch hos kvarterets jovialiske och chauvinistiske nykomling – Salve Jorge. En del säger att investerarna är tre kända brassar, alla med namnet Jorge. Andra att det är en hyllning till landets alla »Jorges«. Arkitekten har gjort lokalen gammal och trovärdigt insutten redan från början. Bara det vackra, fullt synliga köket ger intryck av modernitet. Hundratals ölflaskor hänger snyggt i taket. Baren är som en dramatisk installation från golv till tak.

Det är en vacker höstdag med klarblå himmel och 27 grader. Det gör att trottoaren är fylld av uppknäppta och uppkavlade skjortor och blusar i karriären. På alla bord finns en vacker »champagekylare« fylld med is – men självfallet med tre–fyra öl istället för dyrt bubbel. Alla går vi fram och åter till den generösa buff én fylld med sallader, pasta, olika sorters kött för cirka 60 kronor. Jag är inte ensam om min tvåtimmarslunch.

Caipirinhans oändliga variationer

 På lördagen surrar kvarteren av både kvarterspublik och oss som kommer för den slappt sköna brunchstämningen. En favorit är utan tvekan São Christóvão, rakt igenom en hyllning till brasiliansk fotboll. Varje liten centimeter av väggar, pelare och tak är fylld av bilder från dagstidningarna på de rätta spelarna, lagen, målen. Belåtet klappar jag mig lite lätt på magen efter att ha njutit av ställets traditionella lördagsrätt, feijoada, nationalrätten, den gamla slavmaten. Härligt kött, oftast av spännande obestämbar sort, som badar i en gryta av svarta bönor. Plus massor med exotiska tillbehör. Precis när vi ska gå ber servitören oss stanna:

– Ser du borden som dukas av där borta? De som precis ätit klart är åtta musiker från Mangueiras sambaskola i Rio. Stanna, uppmanar han och ler.
Och snart är förstås lokalen i gungning på spontant brassemanér.
Madda på Rua Wisard är stort, designat, loftliknande och hypermodernt och raka motsatsen till många av de insuttna eller ny »designat insuttna&laqu
o; ställena. Här har all världens spritkulturer hakat på det brasilianska och bartendern blandar lika glatt en Caipireau (Caipirinha på Cointreau), en Caipirem (på St Remy), en Caipiké (på Saké), en Caipivi (på vin!), som den alltid så vanliga bland kvinnor, Caipiroskan (på vodka) och klassikern bland männen, Caipirinhan (på den nationella egna spriten, cachaça), som de senaste månadernas nya kometdrink över hela stan – Caipirissiman (på rom).
För den som tycker att Caipirinha på citron är lite väl burdust, trots sockret, så har det stora alternativet de senaste åren här i Sampa varit Caipirinha Abacaxi, där krossad ananas gett en mildare smak. Sommarens hit har varit »framboesa« eller »kiw«. Men den allra senaste flugan tycks vara Caipirinha Mix de Frutas, då man mer eller mindre får »hälften Amazonas och hälften sprit« i glaset.

Fotboll på duken

Högst på min lista efter några år i Vila Madalena står utan tvekan Jacaré Grill på krönet på den charmiga Rua Harmonia. Den enkla, autentiska baren och grillen har behållit de robusta stammisarna men samtidigt fått sympatisörer från hela stan.

– Hit kommer allt från dagens hippa tatuerade klass ur alla läger till klassiska äldre Voguedamer i de rätta klackarna på studiebesök. Vid viktiga fotbollsmatcher spänns en duk upp mot huset snett över gatan och blir storbildsskärm, berättar Maria, som bor i kvarteret.
På Rua Delfina borta i andra änden av Vila Madalena ligger Astor, favoritbrasseriet – som blandar São Paulo, Paris och New York. Här får man sin hamburgare eller pastrami deli, sin tartar, cassoulet eller steak frites. I baren står närmare 500 whiskyflaskor prydligt uppradade med privata namnetiketter på. Mannen bredvid mig i baren har med sig fem dagstidningar, börjar med en Dry Martini (30 kronor), beställer en halv skaldjursplatå (60 kronor) och sköljer ner ostronen och musslorna med fyra fatöl (10 kronor styck). Cigarrlådan är på plats, musiken i bakgrunden är den där jazzen och bossa novan. Själv rullar jag vidare till kvarterets charmör och darling i alla läger – Empanadas på Rua Wisard. Utsikten är mot en mur med musikaffischer och graffiti. Här i den enkelt ombonade miljön är värmen som störst, pilsnern som godast och över tusen empanadas per dygn kom mer ut ur köket.


Caipirinha med kärlek

  • Lime
  • 3 msk rörsocker
  • Cachaça-sprit

    Caipirinha är den enklaste brasilianska fattigmans drycken, som har blivit hela nationens favoritdryck och stolthet, numera en världshit med kultstatus.

    Först bort med »sydpolen « och »nordpolen« på limefrukten. Bort ska också »navelsträngen « i fruktens mitt. Skär lämpligt stora bitar av hela limen och lägg i botten på ett lågt glas. I med rörsocker. Pressa limen med muddlaren, men pressa inte ut all frukt. Häll i grovt krossad is upp till kanten på glaset. Slå på cachaçan. Inget nervöst måttande med 2–4–6 centiliter, utan upp till kanten på glaset.

    Caipirinha ska inte blandas. Det är en finess i att själv jobba med sugröret. Man tar då och då bara och suger sista saften ur en limebit, doserar med lite extra sötma från sockret i botten. Eller svalkar med ett lätt sug från den friskt renare och iskalla spriten upptill i glaset. Vår personliga bartender i São Paulo hävdar att Caipirinhan både tappar i smak och förförisk funktion om det är under 28 grader ute. Drinken trivs inte heller i mulet väder, men självfallet i nattens mörker! Den kan drickas på icke-tropiska breddgrader vid lägre temperaturer – om den görs med samma kärlek, i vänners lag eller till rätt brasiliansk musik.


  • Texten är hämtad ur Vin och Bar Journal nummer 6/2005.

    Vill du regelbundet få nyheter och reportage om dryckernas och njutningens värld? Prenumerera på tidningen!