Sangiovese – Jupiters blod

De flesta som gillar vin har någon gång druckit vin gjort på den italienska signaturdruvan sangiovese. Rött italienskt vin och sangiovese är synonymt. Druvan är mycket populär och har varit det i många generationer.

TEXT ANDERS LEVANDER

När vi talar om sangiovese kan jag inte låta bli att ta upp druvans långa spännande historia. Det finns uppgifter om att etruskerna odlade denna druva i det som vi idag kallar Italien. Det var före romarna på 500-talet f.Kr. Men det är först 1590 vi hittar det första skriftliga omnämnandet i Italien. Etruskerna härskade framförallt i mellersta delen av landet och det är fortfarande framför allt där druvan odlas idag, i Toscana, Emilia Romagna, Marche och Umbrien. Italienarna är mycket stolta över sin druva och det var sangiovese som gjorde italienskt vin berömt för femtio år sedan. På den tiden var det framför allt viner från Toscana som blev populära på exportmarknaden, inte minst i Sverige. I en andra våg blev även de internationella blå druvorna cabernet sauvignon och merlot budbärare av en ny typ av toskanska viner, de så kallade supertuscanvinerna, som vann stora framgångar. Men idag är det sangiovese som regerar igen. Smaka och tänk på namn som Brunello och Chianti, det sjunger om namnen och sången är utan tvekan ägnad sangioveses lov. 

Strukturen på viner gjorda på sangiovese är framförallt tanninrika, friska och syrliga viner med typiska körsbär- och plommonaromer. Ibland med lite tobak och svart te i smakpaletten. Sangiovese fungerar mycket väl tillsammans med andra druvtyper. Många gånger vill vinmakaren tämja den syrliga och tanninrika stilen med inblandning av andra druvor. Ofta ser vi olika typer av druvblandningar, särskilt när det gäller instegsvinerna med lägre priser. Druvmusten är påtagligt ljus, men förleds inte av det. Sangiovesevin är inte lätt och banalt utan biter ifrån rejält även i sin ungdom. Förr i tiden var man mån om att lagra vinerna för att tämja syran och tanninerna. Idag är man skickligare i hantverket i vinkällarna. Det innebär att de yngre vinerna numera är mer tilltalande även tidigt. En ung, frisk sangiovese utan prestationer eller krav på långlagring är en perfekt följeslagare till antipasti, pizza eller spagetti. Personligen har jag ett starkt och intensivt förhållande till sangiovese. I min andra hemregion Marche på den italienska östkusten är druvan relativt vanlig och används gärna i blandningar. Till lunchpastan eller kvällens pizza plockar jag fram enklare lokala sangiovese-viner. För de lite tyngre anrättningarna är det Marches massiva blå stolthet, druvan montepulciano, som gäller. Men för dig som gillar lite lättare viner är sangiovese perfekt.

TOSCANA

Toscana är huvudregionen för druvan sangiovese, det är inget tu tal om detta. Det finns en uppsjö av fantastiska viner här. Priserna varierar en hel del och bygger inte enbart på kvalitet, utan även på berömmelse. En stor anledning till att Chianti Classico har medvind idag är fokuseringen på och tilltron till druvan sangiovese. Den stora vurmen för internationella druvor som merlot och cabernet sauvignon vann stora framgångar under 1980-talet med viner som supertuscans. Idag är dessa viner inte alls lika sexiga, tycker jag. Det är mer än fyrtio år sedan vi gillade dessa koncentrerade kraftpaket. Robert Parker och The Wine Advocate hade stor del i denna uppmärksamhet. Amerikaner med flera gillar ju dessa stora lite fläskigare viner. Men även i Sverige finns det fortfarande många som gillar sådana viner.

Men framtiden hör mer till den underbara druvan sangiovese ”in purezza”. Med det menas sangiovese i renhet, utan inblandning av andra druvtyper. Den relativt nya kategorin med beteckningen gran selezione är helt rätt väg för området att matcha fram bättre vinkvalitet. De äldre kategorierna med riserva har inte riktigt fungerat för att visa hög kvalitet. Det är ändå lite synd att vissa vinproducenter envisas med att blanda in internationella druvtyper i sina viner. De vinner faktiskt inget på det, menar många med mig.

BRUNELLO DI MONTALCINO

Amerikaner har en förkärlek för Brunello di Montalcino. Det är den rätt oansenliga orten i södra delen av Toscana, som förser världen med härliga viner med sin typiska stil. Brunello är ingen egen klon utan en variant som ger plommondoftande brunröda viner som utvecklas fantastiskt med lagring. Men vinerna är minsann inte oansenliga som sin ursprungsstad, utan komplexa och smakrika. Vinerna från Montalcino är kraftfullare och mer lagringsbara men samtidigt betydligt dyrare. Ibland lite väl dyra. I Sverige har det inte riktigt tänt till hos konsumenterna. Här är det mer Chianti Classico som är populärt.

CHIANTI CLASSICO

En stor vinrevolution har skett i Toscana under de senaste åren. Kvaliteten på vinerna från Chianti Classico har aldrig varit bättre än vad de är idag. Tänk på att välja viner med beteckningen Chianti Classico. Det räcker inte med att det bara står Chianti på etiketten. Det är stor kvalitetsskillnad. Efter en nedgång i kvalitet under många år tog man sig ordentligt i kragen och förbättrade sig. Detta skedde för ett antal år sedan, men det är först nu som den bredare publiken upptäcker denna kvalitetsförbättring. Det var på tiden eftersom många av områdets producenter tappat stinget lite grand och vissa rejält. Även nya regler har hjälpt på traven. Exempelvis områdets indelning i 11 UGA, vilket så småningom kommer ge bättre och bättre resultat. Det är jag övertygad om. Ett större fokus på den unika och genuina platsen där druvan odlas hjälper vinproducenten på sikt.

Det är positivt med ännu större fokusering på sangiovese. Detta förbättrar kvaliteten. Givetvis kommer många producenter fortsätta att blanda in andra druvtyper i sina viner som merlot och cabernet sauvignon. Det finns en hel del internationella druvsorter planterade i Chianti Classico-området, och vad ska vinproducenten göra med dessa druvor? Jo, göra blends och många menar att vinerna blir bättre med lite inblandning av dessa druvtyper i Chianti Classicos viner. Men personligen gillar jag endruvsvinerna gjorda på bara sangiovese bäst. En anledning till att man gör blandviner är att man behöver använda alla sina druvor som planterades i en helt annan tidsanda. På 1980- och 1990-talet var de internationella druvsorterna merlot och cabernet sauvignon mycket populära och riktmärket var viner från Bordeaux för många.

Den nya indelningen i UGA med 11 olika underkategorier av områden i Chianti Classico är helt rätt väg att gå. Vinsten främjar kvalitet och ursprung. Jämför vad som sker i exempelvis Langhe med sina barolo- och barbarescoviner med cru-tänkandet. Här kallas det MGA. Synd bara att man inte enhetligt kan ha samma begrepp. Eller varför inte ta fransmännens olika cru-indelningar som grand cru och premier cru samt village? Det skulle göra det enklare för den internationella vinkonsumenten. Men det kanske är alltför svårtuggat för den italienska stoltheten.

SANGIOVESE DI ROMAGNA

Jag vistas ofta i min grannregion, Emilia Romagna, med sin härliga gastronomiska tradition. Det är nog inte allmänt känt att området har haft en liten vinrevolution under de senaste tio åren. Druvan i fokus är en variant, sangiovese di romagna. Terroiren är något annorlunda än i det mer kända Toscana och vinerna har en mildare och något mer nedtonad karaktär. Jag gillar både typerna men jag vill slå ett slag för sangiovese di romagna, då druvan är relativt okänt i Sverige. De flesta känner ju väl till storheter som Chianti, Brunello och Vino Nobile, eller hur?

Viner gjorda på sangiovese di romagna är generellt betydligt billigare än vad motsvarande viner från Toscana är. Detta gäller inte bara i Sverige utan i ännu högre grad i Italien. Italienaren är faktiskt, tro det eller inte, ännu mer ”label drinkers” än vad vi svenskar är.Det är många gånger viktigare vad det står på etiketten än vilken kvalitet vinet har. Givetvis skiljer sig vinerna något åt beroende på vilken sangiovesedruva vinet är gjort på. Generellt och mycket grovt kan man säga att sangiovese di romagna ger lite jordigare och något mer rustika viner till skillnad mot sina toscanska kusiner. Syran kan vara något högre i vinerna från Chianti och kan därför många gånger kännas lite mer snipiga. Summa summarum, jag tycker om och beundrar båda stilarna av druvan sangiovese.

SANGIOVESE OCH MAT

Italien har en skatt av ursprungliga druvor (enligt uppgift finns det omkring två tusen!) jämfört med många andra länder som anammat och använder sig av internationella druvsorter. Nu ska det erkännas att det vi i dagligt tal benämner internationella druvsorter till övervägande del är franska druvtyper. Dessa druvor, såsom chardonnay och cabernet sauvignon, har världens vinodlare gjort till sina, men kändisskapet skapades ursprungligen i Frankrike.

Ja, mat och sangiovese då?  Sangiovese tillsammans med Piemontes kungliga druva nebbiolo, är de druvtyper som generellt passar bäst till vår svenska gastronomi. Italienarna är inte bara mästare på vin utan även kulinariska experter.

Emilia Romagna kan man kanske även utse till Italiens matmecka. En del kanske har invändningar mot detta men Emilia Romagna har en skatt i sina matvaror. Tänk bara Spagetti Bolognese, Parmaskinka, Mortadella, Parmesanost och Cullatello samt mycket mycket mer. Få ställen i världen kan utmana en riktig ”antipasti” från Emilia Romagna i kvalitet och mångfald. Mat och vin hör ihop och sangiovese och mat hör sannerligen ihop. Vad passar bättre till en pastarätt om inte ett lite syrligt och fruktigt vin med karaktärsfullt djup gjort på sangiovese?För den som mer är inne på en rejäl köttbit är kanske det ultimata en Bistecca Fiorentina tillagad på toscanskt vis på öppen eld i en öppen spis. Till detta har jag mycket svårt att inte korka upp en lite lagrad brunello di montalcino. En kombination i himlen som jag rekommenderar alla som besöker Toscana. Slutsatsen är att sangiovese och gastronomi oberoende om det är svensk eller italiensk mat är ett gediget äktenskap för livet.