Vi går ut från vårt lilla charmiga hotell mitt i byn Montalcino. Kullerstenar i sikte. Små trattorior och skyltar med Enoteca kantar de smala gränderna. Nypa-sig-i-armen-pittoreskt. Här bor bara omkring femtusen människor, men Montalcino är så levande. Mycket tack vare vinet; Brunello di Montalcino.

Montalcino ligger bara drygt fyra mil söder om välkända Siena. Och från den lika pittoreska och mer besökta Greve in Chianti är avståendet lite drygt åtta mil. Ändå väljer de flesta Toscana-resenärerna att hålla sig till de norra och mellersta delarna av regionen. Jag hör till den skaran också, eller hörde till snarare. Min förhoppning är att Brunello ska bli återupptäckt under 2020 – på plats och i vinglasen.

Staden och kommunen Montalcino ligger i provinsen Siena. Den är också hemvist för vinet Brunello di Montalcino DOCG, den högsta kvalitetsklassen för italienska viner. En klassificering man erhöll 1980, den första i Italien. Här produceras även Rosso di Montalcino som är gjort på samma druvor men utan lika hårt regelverk som Brunello, då det har den lägre DOC-klassificeringen.

Området är planterat med omkring 3 500 hektar vingårdar. Det är en bråkdel jämfört med Chianti som har hela 17 000 hektar. Då står Brunello för 2 100 hektar och Rosso för endast 510 hektar. Visst har storleken betydelse, fast Montalcino kan ändå producera viner med stor komplexitet och många nyanser.

Jordmånen är en viktig faktor. Den är rik på allt från skiffer till lera, kalksten och vulkaniska inslag. Montalcinos höga höjder bidrar också med friskhet och en lång mognadsperiod för druvorna. Vingårdarnas altitud börjar på 200 meter över havet och tar sig upp till 500 meter. 

Sangiovese, Italiens darling, dominerar även i Montalcino. Druvan är anpassningsbar och mångfasetterad. Det är dock inte riktigt samma sangiovese som vi hittar i en Chianti. Vin ska ju aldrig vara enkelt. Istället talar man om en särskild klon i Montalcino, med namnet brunello. Det syftar på vinets färg som drar mer åt det rost- och rödbruna än ”vanlig” sangiovese.

En Brunello di Montalcino ska alltid innehålla 100 procent brunello enligt lag. Lagring ska ske på ek i två år och därefter minst fyra månader på flaska. För en Riserva gäller sex månader på flaska. Vinet får säljas först fem år efter skörden. En Riserva måste lagras ytterligare ett år.

Reglerna för en Rosso är mycket snällare. Vinet kan börja säljas redan den 1 september året efter skörden. Det är också gjort i en mer direkt stil som är tillgänglig vid lansering. Många producenter väljer dock att lagra sin Rosso längre än så. 

Brunello kommer aldrig att vara ett billigt vin. Det kan säkert få en fyndstämpel i något magasin ändå, tack vare sin kvalitet och lagringskapacitet. Och för att det på många vis är ett kultvin.

Några namn att hålla kolla på är bland andra Il Poggione, Casanova di Neri, Altesino, Poggio di Sotto, Barbi, Col d’Orcia, Cupano, Val di Suga, Le Ragnaie, Talenti, Campogiovanni och sist men inte minst Biondi-Santi.

Det är tack vare Biondi-Santi, eller egentligen på grund av, som Brunello har sin höga svansföring och framför allt den höga prisnivån.

Clemente Santi var den som skapade namnet Brunello di Montalcino. Han såg till att Brunello blev ett kännetecken och något synonymt med den lilla byn och området Montalcino. Detta var redan i mitten på 1800-talet. Ytterligare bevis på druvans storhet fastställdes 1869 då Signore Santi fick ett fint silverpris i en viktig vintävling i Toscana för sin röda från 1865. De följande åren fortsatte priserna och utmärkelserna att ramla in för Brunello, nationellt som internationellt. 

Sonsonen Ferruccio ärvde så småningom Clementes gård och även passionen för vin. I slutet på 1800-talet, när vinlusen härjade som värst, tog många producenter en genväg och valde att blanda sina sangiovesebaserade viner med andra lokala druvor. Men inte Ferruccio Biondi-Santi. Han valde istället ut de allra bästa och tåliga vinstockarna. De ympades på amerikanska vinstockar och planterades om för att undvika den förödande vinlusens frammarsch. Han valde också att lagra sina viner under länge tid på stora ekliggare.

Ferruccio var långt före sin tid och tack vare hans framsynthet har namnet Biondi-Santi kunna leva vidare generation efter generation och förbli en av landets och hela världens stora vinikoner.

Text Sofia Ander